Nästa generation behöver inte börja om från noll

Det finns en förändring som pågår i energisektorn som handlar om mycket mer än elektrifiering, smarta nät och ny teknik.

Det handlar om människorna som ska förvalta näten framåt.

Elnätsbolagen sitter på en enorm mängd erfarenhet. Kunskap som har byggts upp under många år, ibland decennier, genom att samma människor har följt sina anläggningar över tid och lärt sig hur de fungerar – och ibland också hur de brukar bete sig.

Den erfarenheten är ovärderlig. Men när en generation med lång erfarenhet lämnar sektorn uppstår också en utmaning: hur ser vi till att nästa generation får möjlighet att bygga vidare på det som redan är känt?

Samtidigt förändras förutsättningarna för elnätsbolagen snabbt.

Näten behöver byggas ut för att möta elektrifieringen, samtidigt som befintliga tillgångar behöver användas längre och underhållas på ett klokt sätt. Och här kommer ytterligare en utmaning: mycket av den erfarenhet som byggts upp under decennier är på väg att lämna organisationerna.

Resurserna är inte obegränsade och kraven på både leveranssäkerhet och effektivitet ökar. Samtidigt behöver nästa generation kunna bygga vidare på den kunskap som finns idag – även när de mest erfarna medarbetarna inte längre finns kvar.

I den verkligheten blir det allt viktigare att veta var man behöver lägga sin tid och sina resurser – och när. Men också att göra den information och erfarenhet som finns tillgänglig för fler.

Det är en av anledningarna till att jag tror så mycket på förflyttningen från schemalagt till mer tillståndsbaserat underhåll.

Inte för att det gamla arbetssättet har varit fel. Tvärtom. Schemalagt underhåll har varit en viktig del av att bygga och förvalta våra elnät under lång tid.

Men när vi får bättre information om våra tillgångars faktiska tillstånd skapas möjligheten att fatta mer välgrundade beslut. Att lägga resurser där de gör störst nytta, istället för att enbart utgå från kalendern.

Det här är också där jag tycker att förändringsperspektivet blir så viktigt.

Att gå från ett etablerat arbetssätt till ett mer datadrivet och tillståndsbaserat underhåll är inte bara en teknisk förändring. Det påverkar prioriteringar, planering och hur beslut fattas i vardagen.

Och det är sällan realistiskt att förändra allt på en gång.

I mitt arbete med kunder ser jag ofta att de största framstegen kommer när man börjar någonstans där nyttan går att se och känna. En tillgång, en typ av problem eller ett begränsat område kan vara tillräckligt för att börja.

När man ser att informationen faktiskt hjälper i vardagen skapas något viktigt: trygghet.

Trygghet i data. Trygghet i besluten. Och så småningom trygghet i det nya arbetssättet.

Det fina är att vi inte behöver välja mellan erfarenhet och data.

Den mänskliga erfarenheten kommer fortsatt vara avgörande. Den som har arbetat länge med ett nät kommer alltid att bära på kunskap som är svår att ersätta.

Men genom att kombinera den erfarenheten med bättre data och en tydligare bild av tillgångarnas faktiska tillstånd kan organisationen successivt bygga vidare på sin samlade kunskap.

Då blir digitalisering inte ett sätt att ersätta det man gjort tidigare, utan ett sätt att göra det man redan kan ännu bättre – och göra kunskapen mer tillgänglig för fler.

Det tror jag är särskilt viktigt när en ny generation nu kliver in i energisektorn.

De behöver inte börja om från noll.

De behöver få möjlighet att förstå det som redan finns, se vad som behöver göras härnäst och steg för steg bygga vidare på det.

Det är kanske den viktigaste delen av den här omställningen: att inte försöka förändra allt på en gång, utan att hela tiden ta nästa steg mot ett mer proaktivt, kvalitativt och värdeskapande sätt att förvalta våra elnät.